Illustrated by Tanya Guschina
”Ryska militärfordon fortsatt framåt non-stop i långa rader: pansarvagnar, raketartilleri fordon. Klockan 11 första dagen såg vi på nyheterna att nästan alla städer blev bombade, attackerna nådde nästan Lviv. Det var hemskt, minns Stefan. Han är 23 och studerar på Wroclaw universitetet i Polen. I början av februari åkte han på semester till sin hemstad Nova Kahovka. 24 Februari kom kriget till staden. Det lilla Nova Kahovka som ligger i södra Ukraina var en av de första städerna att erövras. Där ligger ett vattenkraftverk som Ryssland vill använda för att försörja Krim med vatten igen. Redan efter lunchtid första dagen lyckades ockupanter hissa upp den Ryska flaggan.
”Min mamma tittade mig i ögonen och sa: du kan glömma att gå ut nu. Hon trodde att jag skulle ge mig ut och attackera ockupanter, hon känner mig så väl. Så jag lovade att stanna hemma, jag är med i gerillarörelsen istället”.
Just nu jobbar Stefan som koordinatör i en volontär organisation han skapade tillsammans med tre jämnåriga kompisar redan under den andra krigsdagen. Det är ungefär 100 volontärer, bland dem finns läkaren, apotekare och psykologer. Även präster hjälper till – de har speciella pass utfärdade av ryssar för att ta sig runt i staden. Vissa politiker ville vara med men det gick inte till slut, de var mer intresserade av politiska spel, även under krigstider. Man får väldigt olika förfrågningar: mat, läkemedel, en behöver åka till förlossningen eller till en annan stad i närheten för blodtransfusion. Det kommer förfrågningar från människor i hela världen: en ber att kolla till mormor som är sängliggandes och som blev lämnad av vårdpersonalen. En annan ber om hitta sin mamman som man inte har haft kontakt på några dagar.
Under de första 10 dagarna av kriget lyckades man samla in 13,5 tusen USD, man spenderar ungefär ett tusen per dag. Tyvärr finns det inte längre någonstans att köpa det nödvändigaste – apoteken är tomma, det är brist på läkemedel mot högt blodtryck och feber. I affären finns bara godis kvar. Humanitär hjälp når inte in till staden – ryssarna tillåter inte bilar utan speciella pass att komma in och passen utfärdas bara inne i staden.
Man har inte möjlighet att vända sig till sjukhuset – ryssar håller sina skadade där. Döda kroppar låg på gator upp till tre dagar för att det fanns ingen som kunde hämta upp dem. Ockupanterna tillåter inte heller att begrava sina döda på kyrkogården. Deras militär fordon var placerade i närheten och de var oroliga att man kommer tar bilder på dem och skicka information vidare till Ukrainska styrkor. En gång fångade Ryssarna två volontärer och försökte få reda på vart volontärens lager finns då de själva har dåligt med mat och läkemedel. Ockupanterna försöker att stänga ner mobiltelefoni och internet. När man pratar så hörs det ljud från explosioner i bakgrunden.
”Har du hört? Någonting exploderade” säger Stefan ”Helvete, vad det låter”.
Han tillägger att han blivit mer arg, börjat hata dom som satt igång allt det här. Han var tidigare öppen och godmodig. ”Det är tufft när min mamma får ont i hjärtat, blodtrycket stiger och man har inte så mycket läkemedel kvar. Hon är rädd när jag är på väg till grannens hus. Jag vet inte själv om jag är rädd. Kanske när jag är tillbaka till Wroclaw kommer jag behöva väldigt mycket terapitid hos psykologer. Men just nu är det enda jag tänker på hur jag överlever och segrar och hur kan jag hjälpa så många som möjligt. För att det finns ingen annan som kommer göra det istället för oss. Vi skriver i historieböcker – det vad vi gör med killar här”.
Nyligen kom ut alla invånarna i Nova Kahovka att delta i proukrainsk demonstration. Stefan säger att Nova Kahovka har aldrig varit så enad som nu.
”Det finns en viss optimism, tro i Ukraina, i armén. Min inställning till mitt land ändrades totalt. Jag trodde på våra människor redan men ännu mer nu. Jag är så stolt att människor kommer ut på gatorna och organiserar sig själv utan något hjälp från utanför. Alla har fått den här inre makten som heter ”att vara ukrainare””.
När kriget är slut drömmer Stefan att slutföra sin utbildning inom urbanism och återvända till Nova Kahovka för att jobba inom stadsplanering, offentliga initiativ, investeringar och fortsätta restaurera och främja stadens monument – stenbroderier och utveckla turismen. ”Man längtar till fred och jag skulle vilja skriva en bok om allt som jag upplevde och ockupationstiden. Jag önskar inte den här till ingen. Jag vill fred och fri Ukraina som utvecklas utan en sån dum granne”.
