Krig. Berättelser från Ukraina

Ukrainare berättar hur de överlever kriget

“Jag har aldrig ens tänkt att fly, för jag vill försvara mitt land. Jag vill kämpa”Aliona, 27 år gammal, Sumy

av | 5 mars 2022 | Krig. Berättelser från Ukraina, Sumy

Aliona bor i Sumy tillsammans med sin man och en katt. Hon är 27 år och jobbar som översättare, redaktör på en engelsk ekonomi-tidning samt erbjuder läxhjälp. Hon fick höra att kriget brutit ut via ett telefonsamtal.

Hon minns 24 februari så här: ”Ungefär klockan halv sex på morgonen fick min man ett samtal från ett vän. Han sa vårt barn inte bör gå till förskolan idag för att det står pansarvagnar vid gränsen. Mina föräldrar bor inte så långt därifrån – i Shostka-distriktet. Jag började ringa runt till alla”.

Sumyregionen gränsar direkt mot Ryssland. Ryska ockupanter beskjuter och bombarderar Sumy med omnejd. Aliona med familjen väljer ändå att stanna kvar.

”Jag har inte åkt iväg någonstans. Jag har aldrig ens tänkt tanken att göra det för att jag vill försvara mitt land. Jag vill kämpa.”

Trots allt är det väldigt svårt att ta sig ur Sumy. Varje dag finns hotet om luftangrepp eller en artilleribeskjutning. Häromdagen besköt ryssarna en bil med civila inuti: en familj med tre barn, bland annat en nyfödd. Kvinnan i familjen avled.

Aliona berättar att de första dagarna var det långa köer till bankomater, livsmedelsaffärer och apotek. Efter den initiala chocken lagt sig alla har hittat egna sätt att bidra: blanda Molotov cocktails, sy kläder till det lokala försvaret, tillverka Tjeckiska igelkottar, hänga upp affischer med texten ”Sumy kommer att hålla ut” och ukrainska flaggor. Det har tillkommit flera chat-grupper på Telegram och Viber där alla hjälper till och stöttar varandra. Jag ser bara en sak: alla håller ihop!”

För tillfället har Sumy ett stort behov av läkemedel, speciellt för akuta situationer. Aliona förbereder listor av vad som behövs och letar sen hos människor och på apoteket. Idag finns spray för halsont, läkemedel mot högt blodtryck och ögondroppar, allt annat är slut.

Volontärarbete har blivit en del av vardagen. På grund av kriget finns inte efterfrågan för läxhjälp så Aliona fokuserar nu på tidningen och att föra kommunikation med utländska partners och forskare på uppdrag av Sumys stadsuniversitet. Hon delar med sig av verifierad information om Ukraina. ” Min dag börjar med att jag ringer till alla nära och kära och frågar hur de mår. Jag är ständigt orolig för dem. Jag har släktingar inte bara i Sumy, men också i Kiev och Charkiv. Läget i Charkiv är komplicerat, där befinner sig min nära vän som har ett litet barn men jag har inte kontakt med henne. Jag önskar att jag visste hur man kunde hjälpa till”.

Hon berättar att hon har fått en ny vana – att alltid vara redo att springa ner till skyddsrummet tillsammans med sin katt och tillhörigheter.

”Första kvällarna spenderade vi i olika skyddsrum. Det gick inte så bra att sova där. Ofta fick jag komma tillbaka dit igen på morgonen. Jag följer nyheterna hela tiden och skakar i hela kroppen av ljud som kommer från gatan. Just nu försöker jag att jobba så mycket som möjligt, så länge jag har både elektricitet och internetuppkoppling”.

Att ha kontakt med familjen och att hålla fast rutiner, speciellt matlagning och städning, hjälper att överleva kriget.

”Jag kan inte göra allt till fullo som förr för att oron är ständigt närvarande. Jag tar inte några lugnande mediciner; jobbet och vardagliga livet räddar mig istället. Min man tröstar mig och jag tröstar honom… och så fortsätter vi. Vi försöker att hjälpa till så gott vi kan ”.

Aliona tror att Ukraina kommer att segra. ”Jag känner inte till någon annan nation som är så stark som denna. Jag planerar att skaffa barn, jag vill leva i Ukraina. Jag vill inte åka någonstans. Jag vet inte vad som kommer hända härnäst men jag kommer att skydda mitt land och hjälpa till där det behövs. Jag tror på en ljus framtid för oss”.

 

Fler berättelser