Anya är 34 år gammal. Innan kriget arbetade hon som chef för en populär storstadsinstitution. Nu organiserar hon arbetet i ett av de frivilliga köken på en restaurang i Kiev.
Hon gör det inte tillsammans med professionella kockar, utan med sina grannar som har bestämt sig för att gå med:
”Jag skrev helt enkelt i vår gemensamma chatt, där vi brukar diskutera problem, att det finns en möjlighet att öppna ett kök och laga mat där för militären och sjukhusen”. Jag förväntade mig inte att så många skulle svara. Det visade sig att många vill hjälpa staden, de vet bara inte hur. I ärlighetens namn, innan kriget kände jag inte ens igen de flesta av mina grannar, men under de senaste två dagarna har vi alla blivit vänner”, säger Anya.
Hon minns krigets första ögonblick: ”Det är lika för alla. Jag hade aldrig i mitt liv föreställt mig att en man en dag skulle väcka mig mitt i natten och säga att kriget hade börjat.”
Hon och hennes man reagerade sakta och stannade kvar Kiev under de första timmarna. När de sedan vägde för- och nackdelar bestämde de sig för att stanna på grund av släktingar: en syster som fick barn för 10 dagar sedan och en gammal mormor som är 90 år.
”Det är inget heroiskt med att vi stannade. Vi förstod mycket väl att om vi åker kommer ingen att ta hand om våra släktingar. Det är värre för oss att inte vara med dem, att inte kunna hjälpa – än att vakna upp och somna till ljudet av explosioner och sirener.
Han säger att de vanligaste känslorna nu är förtvivlan och hjälplöshet, men frivilligt arbete hjälper till att hantera dem, åtminstone lite.
Varje dag är som en ”groundhog day”. Hela familjen sover i korridoren och lägger skorna utanför dörren för att kunna springa ut snabbare, ifall det blir ett bombardemang. De vaknar, äter och jobbar i köket. På kvällen släcks alla lampor hemma och för första gången under dagen läser de nyheterna: gläds åt små segrar och känner stolthet över armén. Ber.
Efter kriget drömmer Anya om att jobba lite mindre och spendera mer tid med sin familj: ”Det här kriget har visat att man kan förlora allt på ett ögonblick. Det visade sig att det innan fanns så mycket som var ovärderligt — möjligheten att krama nära och kära när som helst, så mycket ljus och glädje. Men jag var alltid orolig, fokuserad på att lösa problem på jobbet och insåg inte hur mycket lycka det finns i varje ögonblick när det inte finns något krig. ”
