Illustrated by Vlad Korniuk
Det var i skolan under militär utbildningen för ungdomar som 44-åriga Andrii Fomenko höll vapen senaste gången. Nu blir han tvungen göra det igen för att försvara sin hemstad Sumy. Staden är omringad av ryska ockupanter och är nära att bli en humanitär katastrof.
De senaste 10 år spenderade Andrii i Vietnam där han var egenföretagare inom turismen. På grund av pandemin uteblev nästan alla intäkter och i september förra året kom han tillbaka till Sumy. Eftersom Andrii hade IT utbildningen i grunden bestämde han tillsammans med sin fru att jobba med sökmotoroptimering. De drömde att köpa en liten bit mark men kriget krossade alla planer.
”Första dagarna när kriget bröt ut var vi helt chockade. Vi vara rädda på grund av all desinformation: det påstods överallt att Sumy precis som andra städer i Ukraina redan var övertagna, att det hänger ryska flaggor vid stadshuset, att lokala regeringen har gett upp och det pågår intensiva strider inne i staden. Man kunde läsa att ryska trupper redan var inne i Kiev. Det cirkulerade mycket fejk information och man visste inte vad man skulle tro” berättar Andrii.
På tredje dagen anslöts sig Andrii till lokala försvaret: ”Här är man upptagen med konkreta uppgifter och har bättre förståelse av vad som händer på riktigt”. Något formel militärutbildning gjorde han aldrig på grund av hälsoskäl.
”Vi är rätt många här som är stämplade som icke-lämpliga för att utföra militärtjänst under icke-krigstider antingen på grund av hälsoskäl eller ålder. Det finns även en 61-årig man med oss här i lokala försvaret. Alla anslöt sig: 20-åriga ungdomar såsom pensionärer”, – berättar Andrii.
De som har en viss militär erfarenhet är med att patrullera regionen och deltar i striderna. Såna som Andrii står vid vägspärren och jagar sabotörer. ”Jag fick en kort introduktion, har lärt mig hur man monterar och demonterar vapen. Jag kan stå vid vägspärren och försvara staden, det räcker för tillfället” säger han.
3. mars träffade en raket militärbasen där Andrii övernattade. Fönsterna i lokalen krossades och Andrii skadades av ett krossat glas. Som tur var blev ingen skadad allvarligt och ingen dog. Nästa dag träffade bomben elcentralen: elektricitet och mobiltelefoni uteblev för halva dagen men man lyckades att återställa infrastrukturen.
I affärerna finns det bara dyra ostar, godis och te kvar. Lokala brödfabriken fortsätter att baka bröd. Mjölk, grönsaker, frukt, kött och varor med lång hållbarhet såsom gryn och konserver tog slut för några dagar sen, man kan bara lita på sitt eget förråd. Det fungerar inte att organisera leveranser av mat och läkemedel. Det är brist på läkemedel hos stadens apotek och det är långa köer utanför. Andrii tror att Sumy kan klara sig någon vecka till men sen finns det en hög risk för humanitär katastrof. All kollektivtrafik är inställd för att det inte finns något bränsle kvar i staden, de flesta bensinmackar är stängd. Gatorna är tomma och invånarna använder cykel för att ta sig någonstans eller går till fots. Eftersom ryska militären misslyckades att ta över staden försöker de istället att terrorisera staden med att beskjuta privata hus i förorten, stridsflygplan svävar i luften hela tiden.
Den 8. mars en humanitär korridor skulle öppnas från Sumy: första konvojen med civila lyckades lämna staden, den andra blev beskjuten av ryska trupper.
Under alla dessa dagar Andriis fru Anna fick stanna kvar i källaren som agerar skyddsrum för att flygattack varningar upphör aldrig. Andrii kunde träffa henne en gång var tredje var fjärde dag – han fick be om lov på jobbet för att kunna ses under några timmar. Tillslut övertallade han sin fru att lämna omringade staden med evakuerings buss. Andrii är kvar.
”Jag ångrar ingenting med att vi återvänt till Ukraina – frun behövde träffa sina föräldrar som börjar bli gamla” säger Andrii. ”Vi planerar inte någonting för framtiden ännu men jag är övertygat att Ukraina kommer att segra. Även om Ryssland lyckas att erövra några territorium kommer den inte kunna hålla dem under kontroll. Det är en enorm hat mot ryssar i hela landet, de är inte välkomna här”.
