Illustrated by Tanya Guschyna
”Jag minns inte exakt när de ryska soldaterna kom till vår källare. Kanske var det den sjätte eller sjunde mars. Jag kan ha fel datum. Vi hade spenderat 14 dagar under jorden. Natten innan var hemsk, man hörde intensiva skjutningar. Antar att det var när ryssarna försökte att erövra Bucha. Redan nästa dag hörde vi ljudet av tunga fordon. Männen bland oss vågade kika över staketet bakom huset där vi sökte skydd. Vi bodde längst ut på gatan, utanför vara det bara öppna fält. Där fanns det massor av ryska pansarvagnar och ungefär 30 splitterskyddade trupptransportfordon. Kort efter kom de ryska militärerna till vårt hem. De sa att de gjorde rensningar och letade efter nationalister.” berättar Nastya Mykhailovska 31-årig husläkare från Kiev..
Tillsammans med maken och deras åtta månader gamla dotter Zoya, lämnade hon Kiev redan första dagen när kriget bröt ut och de första bomberna föll över huvudstaden. De bestämde sig att fly till släktingar som har en sommarstuga i Bucha i Kievregionen. De trodde att det skulle bli säkrare där. Därifrån tänkte de fly vidare till väst.
När de närmade sig Bucha pågick redan intensiva strider i Hostomel. Ett stridsplan flög över bilen och man kunde se trupper som landade. Första natten i Bucha spenderade de i en källare för de kunde redan höra massiv beskjutning. Men där och då förstod inte Nastya och hennes man att de var instängda.
”Jag var chockad. Med barnet i famnen kunde jag inte tro att det här händer på riktigt. Jag försökte att kämpa för att inte känna mig dödsdömd. Men tankarna på att det här är slutet kröp allt närmare och närmare. På dagarna väntade jag att kvällen skulle komma så att man kunde sova och sluta tänka. Konstigt nog kunde jag sova väldigt bra även när det sprängdes i närheten. Jag kan inte säga att jag hade något hopp kvar. Ju längre tiden gick desto sämre blev det,” berättar Nastya.
De var 16 personer i källaren: Nastyas kusiner med familjer, moster och tre grannar som saknade källare under sina hus. Fem flickor, den yngsta hade hunnit fylla sex månader, och den äldsta var åtta år, samt ytterligare sex kvinnor varav en var gravid i nionde månaden.
Bombningarna pågick utan uppehåll. Ungefär på andra eller tredje dagen började mobiltelefonin att manipuleras av ryssarna och slutade att fungera. Man blev nedstämt av ovissheten. Dagarna gick med tankar på att vi måste fly. Frågan var hur man skulle göra med småbarnen och en gravid eftersom bilarna när som helst kunde bli beskjutna.
”Vi bodde inte långt från centrum men vi befann oss i en del där granaterna inte nådde oss, men bara fram till en viss punkt. En dag bestämde sig grannarna för att gå tillbaka till sitt hus för att koka gröt eftersom de hade en öppen spis. De kom tillbaka till källaren och 20 minuter senare träffades deras hus av en granat. Fönstren krossades och bilarna förstördes. De blev av med sitt hem. Jag berättar det här och det känns som om den här berättelsen inte handlar om mig utan om någon annan. Det var fruktansvärt. Jag försökte att tränga bort dåliga tankar och att sysselsätta mig med vardagliga sysslor. Vi hade det inte värst: vi hade en hel del sparad mat och några grannar som hade hunnit fly hade lämnat sina nycklar till sina hus och sa att man kunde ta vad som helst om man behövde. Vi tog mat, varma kläder och vi kunde tillaga mat på grillen. Vi hade tur med vatten för det fanns en brunn i närheten. Det drickbara vattnet sparade vi till barnen. De är små, de förstår inte vad som händer. Du följer efter dem i den där källaren och du blir distraherad på det sättet. Om det inte vore för min dotter så hade jag nog bara lagt mig ner helt livlös,” säger Nastya.
De minsta barnen vande sig fortast. De lite äldre flickorna som var två och fyra hade det tuffare. De fick inte springa, de var tvungna att leka tyst, och de fick inte lämna källaren. De blev uttråkade. Den åttaåriga flickan höll sig lugn under dagen. Hon var glad över att träffa nya människor och berättade om sina vänner och skolan. Men på nätterna vaknade hon och grät. Även när det inte var några sprängningar tyckte hon att hon hörde hon dem och hon kunde inte förstå vad det var som hände. Hon frågade sin mamma konstant: ”Var är vi?”
”Vi låg i en kolsvart källare: det var kolsvart när man blundade, det var kolsvart när man öppnade ögonen. Jag var rädd, skrämd. Min man och jag har aldrig varit troende men nu bad vi. Alla bad där. Jag önskade mig bara en sak: att kunna lämna källaren och döpa mitt barn. Varje morgon tackade jag Gud att jag levde för jag var inte säker att jag skulle vakna nästa dag. När ryssarna kom och placerade sig cirka 500 meter från huset fick man en stark känsla av avsky för man förstod att de bokstavligen gömde sig bakom din rygg. Ukrainas försvarsmakt attackerade dem inte eftersom våra hus låg för nära,” minns Nastya.
Under tiden hade den ryska militären tagit sig in i Bucha och de delade upp sig i grupper för att genomsöka husen. Det var bara en tidsfråga innan de skulle nå källaren där Nastya och hennes familj tog skydd.
”Det hände att de stal pengar och klockor. Några grannar fick sina bildäck uppskurna. Vi hade tur, de gjorde ingenting med våra bilar. Ryssarna sa till oss att de letade efter ”banderites”. Det första de gjorde var att ta ifrån oss våra mobiltelefoner, de tog bort sim-korten och krossade dem. De pratade med oss som om de var fredsbevarare: ”Ni behöver inte oroa er, fred till er. Vi kommer och befriar er nu, vi ska döda er President och etablera en bra regering. Vi behöver bara två, tre dagar så är vi färdiga. Allt kommer bli bra”. Vi diskuterade så klart inte någonting med dem för att inte provocera. Vi lyssnade bara och de trodde att vi höll med. Vi svarade på deras frågor och sa att det fanns många kvinnor och barn här,” fortsätter Nastya.
Den här timmen av förhandlingar var kanske det värsta av allt..
Nästa dag tog männen med sig vita flaggor och gick till Buchas centrum för att ta reda på om det fanns en möjlighet att evakueras.
”De kom fram till den första ryska vägspärren och man bekräftade informationen om evakuering. Inom en timme hade vi packat färdigt. Vi satte oss i bilar och åkte iväg. Evakueringsbussen som skulle avgå samma dag släpptes inte fram, men det gick bra med bilarna. Min moster blev hysterisk. Vid varje vägspärr frågade hon om vi skulle bli beskjutna nu. Vid en vägspärr träffade vi soldaterna som hade varit i vår källare. De började igen med sin visa: ”Fred till er, hoppas förlossningen går bra. Ni får komma och besöka oss igen sen…” Vi åkte vidare och kunde se splitterskyddade trupptransportfordon bakom husen som stack ut som kackerlackor. Vi kunde inte låta bli att hela tiden tänka: kommer de att skjuta oss eller inte? Och nästa tanke var: det blir väl som det blir. Det var iallafall bättre så än att vara kvar i källaren,” berättar Nastya.
Under de gångna två veckorna har hon inte gråtit en enda gång. Tårarna kom först vid vägspärren där ukrainska soldater sökte igenom bilen och gav dem varm mat och pratade ukrainska med dem.
Just nu försöker Nastya att inte tänka på livet som hon hade förr. Det gör ont att bara titta på bilderna i telefonen, en annan fredlig tid. Det gjorde lika ont att komma till lägenheten i Kiev och tänka på att hon måste välja något att ta med sig och fly vidare. Nastya, hennes man och dotter befinner sig i Lviv för tillfället.
”När jag befann mig i källaren drömde jag en gång att jag var på en säker plats. Kriget fortsatte men jag hörde inga sprängningar. Jag går på promenad med Zoia och min man kommer tillbaka efter något ärende. Kanske är det en profetisk dröm. Zoia är nio månader och vi fikar i Lvivs centrum och köper en leksak till Zoia. Vi låtsas att allt är bra,” säger Nastya.
Men det är inte bra, inte bra alls.
