Lija Pavlyuk är 32 år gammal. I sin hemstad Chernihiv arbetade hon som trikolog, hon arbetade med vård av hår och hårbotten och hade en egen klinik. Hennes familj är – två döttrar, man, mormor och svårt sjuk farfar.
“Vi hade våra drömmar, en stabil inkomst, ett hus, släktingarj i närheten. Men vi förlorade allt på en dag, säger Lija. Hon fick veta om kriget på kvällen den 23 februari. Hennes bekanta skrev att en enorm mängd militär med tunga stridsfordon samlas in i Belarus vid gränsen till Ukraina och bad henne lämna staden. En del av den ukrainska-belaruska gränsen går genom Chernihiv-region.
”Min familj och mina vänner skrattade åt mig och sagt att det inte kan vara sant och att ingenting skulle hända. Eftersom Belarus är våra “bröder”. Och det fanns bara militära övningar sade de”, minns Lija. Nästa morgon kom ryska trupper i Chernihiv.
Lija och hennes man samlade ihop barnen. Vi klädde på oss väldigt snabbt. Vi tog med oss mormor och farfar. När vi lämnade staden hördes sirener och explosioner bakom oss. Min man och jag åkte till Lviv. Sedan till Polen – utan honom, för i Ukraina förbjöds män i åldrarna 18-60 att åka utomlands under krigs lagstiftningen.
“Vi var tvungna att vänta tre dagar för att passera gränsen. Bilar körde sakta i kö, de kunde köra en halvmeter på två timmar. Min farfar hade svårt att andas, han höll på att kvävas och tappade ibland medvetandet”.
Lija försökte transportera honom snabbare, men andra lät honom inte, folk skrek – ”alla behöver”, slog på motorhuven. Folk gjorde små eldar för att hålla värmen. Lija har kört bilen och inte sovit på tre dagar.
Nu är kvinnan i säkerhet, hon med familjen adopterades av en polsk familj i Warszawa.
Det finns något att äta och var vi kan sova, min farfar fick sjukvård och medicin. Barnen ler ibland. Lija – aldrig. Nästan alla vänner och släktingar stannade kvar i Chernihiv och i andra ukrainska städer.
”När jag ser att husen jag befann mig i för ett par dagar sedan förstörs, när foton på lik och filmer på människor och barn i källare dumpas på mig att det är hemskt. Det krossar mitt hjärta”, gråter Lija.
För att lugna ner sig jobbar hon som volontär och hjälper till flyktingar. Så fort kriget blir över planerar hon att återvända till Ukraina och återuppbygga sin stad.
