Boghdan Synavskii är 28 år, han är skådespelare och musiker. Han föddes i liten stad som heter Debaltseve i Donetskregionen. Sedan 2010 bor han i Charkiv så han bevittnade inte striderna för Debaltseve och ockupationen 2015, däremot för Charkiv.
Han minns att dagarna mellan 22 och 24 februari i år var oroliga. Tillsammans med sin fru köpte han lite mat med lång hållbarhet och bestämde att de kommer inte att lämna staden om Ryssland invaderar. Boghdans frus farfar har svårt att gå, man kan inte lämna honom ensam. Paret har även en hund, en katt, en kanin och en fisk hemma. Boghdan hörde att någonting skulle hända den 24 Februari så han kunde inte sova den natten. Klockan 05 hörde han explosioner och väckte då sin fru. Tillsammans tog de skydd i korridoren där det inte fanns några fönster och började fundera på vad de skulle ta sig till.
”Jag trodde att vi var mentalt förberedda, i alla fall jag. Men när det började så förstod jag att så inte var fallet” berättar Boghdan, ”Jag kan fortfarande inte tro att det händer. Vi är i något sorts halvchockat tillstånd”.
Till slut flyttade familjen till en källarlokal i ett kafé. Det ligger mitt i stan och ägs av deras vänner. Just nu övernattar 16 människor där, bland annat en kvinna som är gravid i nionde månaden. I lokalens kök började kvinnorna baka bröd som volontärer levererade till andra stadsbor. Många affärer i Charkiv är stängda på grund av förstörelsen, det råder ström- och vattenavbrott, det saknas centralvärme.
Efter att ha fått ägarnas tillåtelse fick man lov att bryta sig in apoteken. De meddelar sen till volontärer i chattar vilka läkemedel som finns tillgängliga. Dessa chattar och kanaler i Telegram är den huvudsakliga källan till information eftersom traditionella kommunikationsverktyg är instabila och ofta ur funktion.
På tredje dagen av invasionen bestämde sig Boghdan och hans vän för att börja volontärarbeta i Charkivs stadsadministration. De skrev in sig på listan över att delta i lokalförsvaret. Boghdan hade ingen militär erfarenhet och visste inte hur man använder vapen. Både han och hans vän stannade kvar i stadshuset. När klockan närmade sig utegångsförbud gick Boghdan tillbaka till sin fru men hans vän blev kvar. Den natten, den 1 mars, blev byggnaden träffad av en rysk raket.
”Vi vaknade av explosionen. Det kändes som den träffade vårt hus, berättar Boghdan. Det tog ett tag tills vi kunde nå min vän som skulle övernatta där, men till slut meddelade han att han lever”.
Gårdagen var svår. Bomberna började regna över områden där där bara civila människor bor och håller till.
”Jag var inte rädd, men mycket mycket arg” – säger Boghdan. – Jag vet inte vad man längre ska oroa sig för. Det värsta har redan skett. Men jag är rädd för mina nära och kära, mina vänner och bekanta. Jag är rädd för varje människa i den här staden och i det här landet. Jag drömmer om att det slutar snart. Jag drömmer att vi vinner.
De kommande dagarna planerar Boghdan att jobba på mottagningen som tar emot och delar ut humanitär hjälp men tillägger även att ”Vi planerar inte så långt fram”.
”Jag litar till fullt på killarna vid frontlinjen nu. På de som tar vapen i hand och kämpar mot världens näst största armé. Den armé som vi alla fruktat så länge. Varje enskild ukrainare gör det han eller hon kan. Om du inte kan hjälpa till, göm dig och håll dig vid liv. Du ska få se när vi vinner och återuppbygger vår stad tillsammans.”
