Anna Gruver är 25 år gammal. Hon är poet, essäist och kritiker. Hon föddes i Donetsk, men 2014, när kriget började, flyttade hennes familj till Charkiv och bestämde sig för att återuppbygga sina liv där.
Den första vårdagen, den 1 mars 2022, fortsätter ryssarna att bomba Charkiv.
“Idag, klockan 8.00 vaknade jag av en extremt kraftig explosion. Mitt hus ligger nära operahuset, på Rymarskygatan. Det är ju i centrum. Explosionen krossade fönster i nästan hela huset. Det finns så mycket krossat glas överallt. Det här är ett helvete. Helvete! Den här gången hörde vi inte sirenen”, säger Anna.
Anna har inte lämnat staden – eftersom den är hennes hem. Hennes farfar bor här. Hennes gamla hund bor här. De kan inte överge varandra.
“Kriget har förändrat tidsuppfattningen. Jag vet inte vad som hände igår eller vad som hände i förrgår. Allt vad jag vet är att bombanfall pågår hela tiden! Idag hände det i den centrala delen av staden”, berättar hon.
Anna säger att hon inte har någon känsla av hat mot sin fiende. Istället känner hon tro, kärlek till sina släktingar och tacksamhet till dem som försvarar henne. Och hon tycker att folks beslut att stanna i staden är ett viktigt val.
“Idag hade jag samtal med en tjej från ett annat område i Charkiv. Hon hade sett en bil som exploderat nära henne. Hon kunde inte göra något för att förhindra det. Hon känner frustration för att hon inte kan ändra något, hon tycker att hon gör väldigt lite. Jag vill ändra hennes uppfattning. Försvarare förstår att de skyddar människor men inte tomma hus. Vi måste stötta dem. Vi måste känna oss användbara, även nu, när vårt huvudmål är att bara överleva”.
Kriget förenar människor på ett mirakulöst sätt. Många människor skriver till Anna, även de hon inte minns. Folk erbjuder stöd. Grannar patrullerar på gatorna, vaktar hus.
Det värsta för Anna är att se barn i skyddsrum. De är förtvivlade och deras föräldrar försöker lugna dem.
“När jag ser det, jag tror att vi måste gå igenom allt dettа. Och efter kriget måste vi prata högt om det som hänt. Om den här rädslan – för att det ska inte hända igen! När kriget blir slut då drömmer jag om att skriva en barnbok om denna mörka tid för att våra barn inte ska behöva uppleva krig igen!”
