Jag försökte ringa 29-åriga Olena från Charkiv hela dagen. På grund av kriget finns det kommunikationsavbrott i staden, och frånvaron av en abonnent i nätet kan innebära något allvarligt. Jag blev glad när jag äntligen hörde Olenas röst i luren på kvällen. Jag kände hennes utmattning genom de flera hundra kilometer som separerade oss.
— Hallå Lena, hur mår du?
— Som vanligt.
Hon är min barndomskompis. Det är svårt för mig att intervjua henne. Det är svårt att föreställa mig hur hon pratar från källaren, där hon har varit med sin lilla dotter i en vecka.
»Man hör explosioner även nu. Ockupanterna skjuter på allt. Vi bor i centrum, och här sprängs det hela tiden. Nästan hela staden är förstörd. Det var tur för oss att projektilen nådde det närliggande trädet och inte bostadshuset. Men vi lämnar ändå aldrig källaren. Så fort vi går hem hör vi sirener, säger Olena.
Hennes familj och hon har varit i källaren sedan krigets första dag, 24 februari. Ingen förberedde sig för ett krig, men när de hörde explosionerna så förstod de genast — det var dags att ta skydd. Hon ville inte lämna staden. Familjen trodde att allt skulle ta slut på en dag eller två. Människor hade aldrig kunnat föreställa sig att det skulle vara av en så stor skala, att ockupanterna skulle skjuta på bostadshusen och att det skulle bli nästan ingenting kvar av staden.
“Det första jag kände var rädsla för mitt barn. Han är fortfarande med mig. Varför måste mitt barn sitta i källaren medan någon annan njuter av livet?” Olena döljer inte sin ilska.
Deras källare är ändå inte den värsta. Bostadshusets invånare ordnade till den lite grann. Nära henne finns många grannar med barn, och det hjälper henne att hålla sina känslor i styr. De har tillräckligt med mat för några dagar. Olena köpte mat till sina barn för en vecka framåt under de första krigsdagarna, när det fortfarande fanns något att köpa.
Under sådana förhållanden framträdde delar av mänskligheten som inte setts tidigare. Olenas familj hjälper henne att inte bli håglös. Hon föreställer sig, även inte om det är möjligt, att lämna staden med ett barn. Hon vill inte att riskera något genom att resa under skjutningar.
Olena hoppas på en snabb seger för Ukraina, och om det var ett annat scenario — skulle hon åka utomlands. Olena är säker på att man ska bygga upp staden på nytt, om den fortsätter att vara ukrainsk.
Nu drömmer hon om fred. Förra veckan hade Olena annorlunda planer: »Jag drömde att gå på kurser och lära mig ett nytt yrke. Jag ville resa, köpa en ny bostad, en bil. Jag ville göra allt, för att min familj behövde ingenting. Självklart tillsammans med min man. Men en person (Putin. — Red.) förstörde alla våra planer… Planer för hela folket«.
