Galyna, som kommer från byn Prolisok nära Kyiv, fyller snart 30 år. Troligen kommer hon att tillbringa sin födelsedag på samma sätt som hon gjort de senaste 7 dagarna, nämligen på en okänd underjordisk parkeringsplats. Där skyddar hon sig från explosioner tillsammans med sin 3 år gammal son Bogdan. Pojken skakar. Förmodligen skakar han på grund av febern, som de ständigt behöver få ner. Men mer troligt så skakar han av rädsla. Galyna är också rädd men hon visar inte sin rädsla, för sin lilla sons skull.
När kriget började kunde Galyna först inte förstå först vad som hade hänt. Hon väcktes av starka explosioner och sprang direkt till köket, där hennes man somnat vid datorn eftersom han hade jobbat hela natten. De trodde först att något hade hänt med huset och därför sprang de ut på den gemensamma balkongen, till grannarna. Grannarna visste inte heller vad som hade hänt.
”Och sedan började nya explosioner” berättar Galyna. ”Vi väckte inte barnet. Jag packade tyst ner dokumenten. Svärmor ringde och sa att utanför motorvägen mot Odessa såg man ett spår av antingen en raket eller något annat. Vi var fortfarande i Prolisok eftersom vi inte hade någon bil och därför kunde vi inte fly. Men vi såg människor med väskor som satte sig i sina bilar och åkte iväg. På förmiddagen hördes ytterligare ett par explosioner.
Vid 12-tiden eller lite senare hörde vi en explosion i Brovary och bestämde oss för att åka iväg. Det var svårt att hitta någon transport. Taxiförare vägrade att köra även till den närmaste tunnelbanan och avvisade vilket pris som helst. Inom en timme lyckades vi äntligen hitta en förare som körde oss till tunnelbanan”. Just nu bor Galyna tillsammans med sin son, man och svärmor på en underjordisk parkeringsplats i en främmande by i Kyivs län. I ett skyddat utrymme är det tryggare, tycker hon. På dagen tvättar de sig och värmer sig i huset som ägs av deras bekanta, som inte är hemma just nu. Men det är farligt att stanna kvar där eftersom huset saknar en källare. I den kalla och fuktiga skyddsplatsen bad Bogdan de första dagarna om att få åka hem. Han ville varken äta eller sova. Men efter några dagar började han kalla den här platsen sitt nya hem.
”Sonen lärde sig nya ord, som ”pang” och ”jag är rädd”. Särskilt farligt var igår kväll (den 1 mars – redaktör). Dörrarna till parkeringsplatsen skakade. Det var särskilt svårt för barnet, fast han förstod lite av det som hände.
Jag förstår inte varför vi får uppleva allt detta” suckar Galyna i luren. Bogdan blev sjuk och fick feber på grund av kylan. Han klagar på att han har ont i halsen. Hennes man gick till apoteket där han köade i 3 timmar. Han köpte det som fanns kvar.
Okända kvinnor erbjöd sin hjälp och gav varma kläder till sonen. Mest av allt är Galyna orolig över sin son. Hon lugnar honom genom att berätta att de kommer att åka till havet. För att distrahera sig på dagarna promenerar de och matar grannhundar. På kvällarna ritar de och kramar varandra ofta.
Efter varje natt som har gått på parkeringsplatsen har Galyna samma tankar: ”Jag är glad för att jag vaknade idag. Det här är det viktigaste. När man tittar på grannarna på skyddplatsen ser man att ingen bryr sig om hur du ser ut eller hur mycket pengar du har. Vi kände inte varandra tidigare men vi står nära varandra nu. Kriget förenade oss alla”.
